Här följer några berättelser om tro och liv. Nägra gammalkatoliker berättar om hur de fann Gud, varför de är gammalkatolikeroch lite annat. Några är "självutlämnande" och några inte. Meningen är inte att "vältra" sig i elände utan att visa på att Guds nåd finns för alla. Kanske finner någon hjälp i sin egen livssituation när de brottas med frågorna om Gud, livets mening och annat!
_________________________________________
Jag föddes i ett separerat hem. Mina föräldrar gick var sin väg när jag var tre år gammal och de har funnits på var sitt håll sedan dess. Uppväxten var svår, mobbingen i skolan var mitt ständiga gissel liksom misshandeln och den psykiska smärta jag fick uppleva. Under de unga åren utvecklades jag även långsamt och var alltid efter alla andra inklusive min bror.
Min mor var troende pingstvän minns jag och hon var den enda som tog mig och min bror till kyrkan. Roligt var det naturligtvis inte som 5-6 åring men jag minns fortfarande att vi fick russin på söndagsskolan varje gång vi varit där. Någon längre kyrklig kontakt hade jag inte efter det när min mor tappade tilltron till Pingstkyrkan. Något senare i lågstadiet minns jag hur jag grät på en toalett och formligen skrek på Gud över min sorgliga existens. En enda gång var jag frestad att ta mitt liv. Jag lever fortfarande.
I mellanstadiet gick jag i en kristen friskola med konservativ luthersk vinkling och fick höra allt om vad hedning var och innebar. Jag gick inte av egen vilja precis men vad hade jag att säga till om? Att Gud fanns förstod jag… och jag förstod att han var en mycket ond och sadistisk gud. Jag gick färdigt och jag pustade ut enormt av lättnad när högstadiet började närma sig. Vid det laget var jag en väldigt övertygad och praktiserande buddhist vilket jag var i flera år framöver. Högstadiet kom och då jag var, som de sa, sen i utvecklingen, satte de mig i en särklass… aldrig har jag känt mig så ensam, övergiven och missförstådd som då.. Nu blev jag omringad av personer med mer eller mindre svåra psykiska symptom, vilket drev mig till vansinne. Vad ingen föstod var att min tystnad, blyghet, senhet berodde på det jag utsatts för under de andra skolåren. Det blev inte lättare av att jag fick mitt livs upptäckt… Jag var bög. Någonstans i slutet av det kaos jag fick genomleva under dessa år deltog jag i en meditations retreat som kastade mig på den väg jag nu vandrar.
Under retreatens avslutande del, djupt försjunken i meditation, kom en enda liten känsla. Den sa ”Jag älskar dig”. Den lilla känslan blev under ett ögonblick till hela min verklighet, ett ljus som fyllde mig över brädden och det kändes som att drunkna i en ocean av kärlek. Ändå var det en känsla så svag och så liten att jag aldrig skulle lagt märke till den om jag inte varit så tyst och uppmärksam. När den lilla känslan drivit förbi som en bris om sommaren var mitt liv detsamma men ändå mycket annorlunda. Som en magnet drogs jag till kristendomen trots min ovilja och yttersta ansträngning att hata den. Tills slut gav jag efter och kapitulerade. Jag var kristen.
Det var svårt att acceptera min egen tro till att börja med. Den var utan grund eller struktur och jag var mycket osäker. Länge gick jag mellan olika samfund på gudstjänster och aktiviteter för att söka förstå vad jag trodde på och hur jag skulle leva denna tro. Samtidigt var min sexualitet ett stort frågetecken. Accepterade Gud mig som den jag verkligen var eller? Mina efterforskningar på Internet var ganska fruktlösa. Man och kvinna var det uppenbarligen och ångesten blev en smärtsam sida av min tro som jag ständigt bar med mig. Under den här formande tiden innan gymnasiet (jag gick nämligen på Individuella Programmet ett år) så träffade jag en ung man online som var några år äldre än mig. Vi träffades och naivt nog följde jag honom hem. Jag kom därifrån med skam, rädsla och djup ångest efter sexuella närmanden och intima handlingar som gränsade på våldtäkt. Efter det var jag fast besluten att celibat och klosterliv var det enda rätta. Att vara homosexuell var det inget fel på sade jag mig, Gud hade ju ändå gett mig liv, men utlevnaden av den var nog fel!
Senare under gymnasiet gick jag till en lokal rysk-ortodox kyrka där jag fann en varm andlighet, sträng dogmatik och ett klosterliv som lockade mig enormt mycket. Det var uppenbarligen det jag behövde, för min tro blev varmare, jag förstod mig på kristendomen bättre och Gud började bli den gud jag känt under den där retreaten ett par år tidigare. Jag var faktiskt en dag ifrån att bli omdöpt till ortodox kristen när jag fick en själens mörka natt. Jag insåg att jag inte kunde gå med i ett samfund där bara idén av en homosexuell man var motbjudande. Hela mitt väsen skrek och det blev inget mer av saken. Jag gick ifrån församlingen och var vilsen än en gång.
Under mina efterforskningar på internet hade jag en gång hittat en sida från ett samfund som delade den dogmatiska grunden som de ortodoxa hade men med en mycket mjukare människobild och öppenhet. Samfundet hette gammalkatolska kyrkan. Jag hittade dem igen och ringde till kyrkoherden där, en mycket vänlig och klok man, som redde ut mycket av mina bekymmer. Jag slutade upp med tankarna kring min sexualitet, accepterade mej helt som den jag är och fick äntligen frid i hjärtat.
Nu läser jag till präst för den Gammalkatolska kyrkan och har blivit förälskad i en kyrka som lever och andas människokärlek, frihet och omtanke i sann kristen anda, med djupa historiska och teologiska rötter som slagit rot i mitt hjärta.
~Kristoffer
------------------------------------------
På min vindlande väg till glädjen!
Titeln ovan hade F Gunnar i en bok han skrev på 1950 talet. Det är fina ord, men sanna. Det jag skriver här skulle jag kunna brodera ut och det blev till en bok, men det ska ni slippa och orkar du läsa det jag skriver här, så handlar det bara om mej! Om när jag mötte Gud fastbunden vid ett källarelement, och när jag mötte kärleken till gammalkatolicismen.
Ibland funderar man själv över det faktum och det mysterium som lett till att just jag har funnit att Gud finns och att den kärlek som han visar övergår allt förstånd. På många internetsidor där man läser så kallade vittnesbörd om hur människor blivit frälsta och funnit vägen till Gud så kan det ibland, enligt mej, bli lite väl mycket sockersött.
Att ha funnit att Jesus finns vid min sida är inte alltid så glatt och enkelt som man ibland vill framställa saken. Men visst är det så att den välkända berättelsen om kvinnan som talade med Jesus när hennes liv närmade sig slutet, verkligen kan stämma i många fall. Så känner jag det!
Hon sa till Jesus att hon alltid kände hans närvaro genom hela livet och att om hon såg sitt liv som en lång sandstrand, så såg hon alltid Jesu fotspår bredvid sina egna. ”Men”, sa hon. ”I vissa stunder när livet var som allra svårast och plågsammast, då så jag bara ett par fotspår i sanden. Varför var du inte med mig då?” undrade hon.
”Men just då, när livet var som besvärligast. Det var ju då jag bar dig!” svarade Jesus henne.
Som kristen blir vi inte skonade från plågor, otur, elände och sorg. Men någon bär oss igenom, trots allt!
När mötte jag Gud då?
Ja, det är en berättelse som jag inte talar om särskilt ofta men som orsakat mej plåga och nöd under många år upp i vuxen ålder. Jag ska inte utveckla det närmre men det är en lång berättelse om utsatthet, våld och förnedring.
Jag är uppvuxen i ett vanligt svenskt medelklasshem på 1960 talet. En lycklig, sorglös barndom om det inte vore för en sak.
Vid 6 år ålder mötte jag farbror M. Farbror M. tyckte om barn och alla vuxna i omgivningen hade förtroende för honom. Han var en auktoritet! Vänlig, generös när han bjöd vänner och omgivning på middagar. Han hade ett fint hus och en källare med snickarbod och annat som man kunde använda.
Jag fick uppmärksamhet av Farbror M. till avund för många andra barn runt om. Men vad som skedde i källaren under sex långa år med mej är ingen trevlig berättelse. Det handlar om sexuella övergrepp, fastbundenhet vid element, fotografering …
I sex långa år hade han mitt psyke i sitt våld och för ett barn blir det till skuldkänslor, tystnad och rädsla. Inte förrän vi flyttade sex år senare, kunde jag bryta mig loss.
För den som nu undrar varför jag inget sa, så ska man komma ihåg att detta var på 1960 talet då tiderna var annorlunda. Jag hade inga märken och ingen vuxen skulle tro mej för farbror M. ”han var en god människa”. Idag på Internet finns det på massor av olagliga porrsajter fotografier av mej och den förnedring jag utsattes för.
Det har tagit många år såklart att bearbeta och jag blir aldrig färdig …!
Nåväl, hur kommer då Gud in i all den här skiten då? Det har jag faktiskt funderat på många gånger själv. Jag vet inte varifrån Han kom och när Han kom. Jag vet bara att som liten så fanns Han där på ett underligt sätt. Många gånger har jag i vuxen ålder varit förbannad på Gud och anklagat Honom för att han inte tog mej från eländet. Men i allt, så vet jag att Han fanns där ändå. Jag vet att tanken på det jag hade hört när jag gick i söndagsskolan, (som var på brandstationen och drevs av Pingstkyrkan … man fick russin och ett bokmärke med Jesus varje gång…) det fanns och var en verklighet. När jag som 6,7, 8,9, 10 åring osv. blev utnyttjad då överlevde jag bara för att jag stängde bort det som skedde med mig och jag … ja, jag tror faktisk att jag blev buren av Jesus.
Strukturerna av tron försvann så småningom och slukades upp i tonårslivet och det som varit förträngde jag. Det förträngde jag långt upp i ålder! Men det är en annan story!
När jag var 14 var det konfirmationsläsning. Vi var trettio tonåringar och en präst som skulle pensioneras året efter. Han stod vid pianot och slog lätt på det med en mattpiskare och sa åt oss att vara tysta. Jag minns inte så mycket av det mer än två saker. Konstigt är att jag minns att han skrev upp ordet TÅGOM på den svarta tavlan. Inte för det betydde något för mig just då men senare kunde jag plocka fram tågom i minnet och fundera.
Han sa att nattvarden kan man minnas som TÅGOM!
T = Tacksägelsehandling
Å = Åminnelsehandling
G = Gemenskapshandling
O = Offerhandling
M = Mysterium
Efter 36 år så finns det där! Ett Mysterium är det när vi får ta del av Kristus i Mässan!
Det andra var att många ville bära korset i processionen i kyrkan, men inte jag. Men prästen sa nej till alla och sa ”korset, det ska Rickard bära!”
Ända fram till Henning Rubins död hade jag kontakt med honom och minns honom som en verkligt god kristen!
Nåväl. Det gick ett år och sedan kom en inbjudan från församlingen att man skulle starta en grupp av Kyrkans Ungdom och man skulle ha en gitarrkurs.
Kyrkans ungdom var jag inte särdeles intresserad av men jag ville lära mig spela gitarr. Första gången när jag gick dit sa prästen vid ankomsten att gitarrläraren var sjuk men att jag kunde gå ner till Kyrkans Ungdom. På den tiden sa man inte emot så jag gick ner och … tja, fortfarande kan jag inte spela gitarr. Jag kom in i en gemenskap med kyrkospel och gudstjänstliv och hittade Gud igen. Han stod där igen och har aldrig lämnat mej hur många gånger jag än försökt säga upp kontakten!
Jag upplevde Mässans storhet och skönhet i Burlövs församling och den djupa mystiken i TÅGOM blev till en levande verklighet.
1987 i gymnasiet skulle jag göra ett s.k. specialarbete. Då hade jag hört talas om något som hette ”den gammalkatolska kyrkan” på Evagatan i Malmö. Jag gick dit, och mitt liv förändrades igen. Jag hade förväntat mig en konservativ kyrka men något inom mig sa ”klick” och i gammalkatolicismens teologi fann jag allt det jag sökte.
Jag läste teologi i Lund. Jag läste om Luthers teologi men också en 10 poängs kurs i gammalkatolicism … ja, så gick det som det gick! Istället för ett välavlönat jobb i statskyrkan som jag tänkt mig, jag har papper kvar på godkännande till pastoralinstitutet och prästvigning av f ärkebiskopen Bertil Werkström om någon nu skulle undra … ;)
Så blev jag präst i Utrecht Unionens gammalkatolska kyrka i Sverige istället. Det blev jag av kärlek till denna kyrka. Historien kring det är långt och kommer väl vid ett senare tillfälle.
Men i en liten tekopp som vår har det stormat emellanåt. Vi har varit utsatta för konservativa övertaganden… vi har upplevt titelsjuka personer var enda önskan var att få titlar … vi har träffat på allehanda galningar som trott att man hos oss kan göra ”karriär” och en massa annat. Men framför allt så har vi mött underbara, fantastiska, äkta människor i vår lilla kyrka.
Jag har många fel och många brister. Som alla så har jag blivit sviken och svikit. Jag har gjort många fel och misstag, men någonstans så vet jag att jag ändå försökt vara ett Guds barn. Och jag vet att även när jag misströstar så står Herren där och säger åt mej att göra det lilla jag kan, mer än så behövs inte.
Många gånger har jag funderat och jag kan inte riktigt begripa att Gud har velat ha mig till präst! Genast viskar en liten röst i mitt hjärta; ”Du delar åsikt med många människor! De är lika förvånade som du!”
Men jag finns här som präst för alla de som söker men i synnerhet för all de som inte tillåts vara kristna av andra kyrkors kärlekslösa teologi.
Men i gammalkatolska kyrkan har vi en kyrka, som förvisso är liten som en fluglort i Guds stora katedral, men som är en kyrka för FRIHETEN I KRISTUS! Det innebär inte att vi har en slapp teologi eller inte har någon teologi alls, men vi är en katolsk kyrka som vill visa på att Guds uppdrag gäller alla människor, att alla är älskade av Gud och att evangeliet inte binder och förtrycker utan befriar och ger glädje.
Kristus förändrar, bär oss igenom … idag, imorgon och alltid!
Trots allt så är livet en vindlade väg mot glädjen!
Rickard
_____________________________
Den långa vandringen som kallas tro!
Jag kom i kontakt med Gammalkatolska kyrkan 2007 genom mailkontakt med Rickard, våran kyrkoherde. Hur kom det sig att jag sökte upp honom då? Det ska jag försöka att sätta på pränt. Att leva i och med Kristus har alltid varit en integrerad del i mitt liv tillsammans med min känsla för det rent kyrkliga livet. Jag har nog alltid varit en sökare och mellanlandat i olika kyrkor och samfund med bättre och sämre resultat. En av de stora saker som har varit till det sämre är att min kärlek till min make inte har varit accepterad, eller att det aldrig har talats om när jag har berättat om mitt liv. Efter att ha blivit illa bränd i ett samfund 2005 beslutade jag mej att det inte går att lita på kyrkan vilken det än vara månde. Men i mitt hjärta fanns en låga som pockade på gemenskapen i församlingen, att kunna fira nattvard tillsammans, att be tillsammans. Efter en del surfande på nätet hittade jag en mailadress till Gammalkatolska kyrkan och kontakten inleddes till min stora glädje. Mitt liv accepterades precis som jag är och jag inneslöts i gemenskapen i Kristus med mina vänner. Att kunna föra teologiska diskussioner på lika villkor. Att all kärlik är lika mycket värd oavsett om du älskar en kvinna eller man, hur du väljer att definiera dej själv, man, kvinna eller allt mittemellan så är vi lika älskade av Kristus. Livet kommer för alltid bara att bli bättre i gemenskapen med gammalkatolikerna i Sverige och våra vänner i världen. Och med dessa korta rader kan jag bara säga att jag har kommit hem i den Gammalkatolska kyrkan och att jag kan förmedla dess budskap om kärleken som Kristus själv har bett oss att göra.
Morgan