Den gammalkatolska kyrkans historiska utveckling är lång och ibland komplicerad. Här ges huvuddragen i hur kyrkan uppstod.
Den gammalkatolska kyrkans historia kan man dela upp i tre större olika historiska faser, som kommer att behandlas var för sig.
Den första fasen börjar på 1660 talet i Utrecht, Holland.
Den andra fasen är i Västra Europa efter första Vatikankonciliet 1870
och den tredje fasen är i USA på slutet av 1800-talet.
Fas 1.
År 1054 delades den kristna kyrkan i två delar, Öst och Väst. Den östliga delen kallade sig ”ortodox”, som betyder renlärig medan den västliga kyrkan kallade sig ”katolsk” som betyder allmän.
I väst hade Rom hela tiden varit centrum för all kyrklig makt och denna makt, som även var politisk, var utan motstånd och oemotsagd fram till 1517, då Martin Luther spridde sina berömda 95 teser som handlade om hur den kyrkliga överheten missbrukade sin makt och ställning och hur kyrkan glömde bort evangeliets ord om medmänsklighet och rättvisa. Dessa teser var början till en revolution inom den katolska kyrka som ledde till reformationen och som var den största splittringen inom den katolska kyrkan som någonsin varit, även om det inte är den enda.
Något mer än tvåhundra år senare kom en självständig gren av den katolska kyrkan till, där ordet självständig betyder att man fortsätter vara en katolsk kyrka men att man inte har sin lydnad till påven i Rom.
Denna kyrka kom så småningom att kallas för den ”gammalkatolska kyrkan” och var, som vi ska se senare, inte en ny protestantisk kyrka utan en kyrka med i stort sett samma tro, lära och organisation som den romerska kyrkan, men med den stora skillnaden att den inte var underställd påven.
Hela det gammalkatolska dramat som på 1600 och 1700 talet skapade stor oro i den katolska världen börjar dels i ett känt kloster i Frankrike som heter ”Port Royal”. Ledaren för klostret hette Cornelius Jansen och var en framstående teolog som skrev ett stort antal teologiska verk. En del av de tankar han hade i sin teologi var bland annat att påven inte hade all makt i kyrkan och att påven inte kunde agera i strid mot det som de s.k. kyrkofäderna skrivit om synen på Bibeln och på kyrkan. Han hävdade också att det borde finnas en viss form av självständighet för de olika stiften och att prästerna där skulle få fritt välja vem de skulle ha till sin biskop.
I Frankrike var Jesuitorden en mäktig politisk kraft som var helt lojala mot påven och dessa arbetade därför mot Jansen och hans anhängare, som kallades för Jansenister. Jesuiterna lyckades få påven att fördöma och exkommunicera Jansen och Jansenisterna och många av dessa tvingades att fly för att inte fängslas. Många flydde in i Holland och till staden Utrecht där Petrus Codde var ärkebiskop. Han vägrade följa påvens bannlysning och tog emot flyktingarna som där kunde fortsätta sina teologiska arbeten.
Konflikten fortsatte och slutligen avsatte påven Petrus Codde som ärkebiskop.
Så var då det katolska ärkebiskopsstiftet Utrecht utan biskop. För att förstå hur allvarligt detta var måste man veta att biskopen i den katolska kyrkan har en viktig ställning och utan biskop kan det till exempel inte bli några prästvigningar, ingen kunde heller konfirmeras utan biskopen.
Kyrkan i Holland hade sedan flera hundra år tillbaka en gammal kyrklig rätt att låta domkapitlet välja ärkebiskop. Nu förbjöd påven dem att göra detta och ville själva göra utnämningen. På den tiden var kyrka, politik och stat mycket nära förbundna med varandra och Utrecht kyrkans situation blev till politik. Holland var inget katolskt land utan där var den protestantiska kyrkan störst. Påven utnämnde en ny ärkebiskop som domkapitlet inte godkände. Detta ledde till att regeringen ingrep och utvisade påvens kandidat. Domkapitlet kunde inte välja en ny ärkebiskop eftersom påven vägrade godkänna detta och Utrecht var ju en kyrkoprovins under Rom.
Under sjutton år fortsatte striden och Utrecht var utan biskop. Det skrevs avhandlingar och brev från universitet som gav stöd åt Utrechts rätt att själv utse sin ärkebiskop men påven gav inte med sig eftersom det nu handlade om vem som skulle ha den verkliga makten.
Antagligen hade påven vunnit striden till slut om inte Biskop Dominique Marie Varlet hade stannat i Utrecht på en missionsresa till Persien år 1719.
Domkapitlet i Utrecht bad biskop Varlet att konfirmera människorna i Utrecht. Eftersom inga konfirmationer hade utförts på sjutton år beslöt han att göra domkapitlet till viljes och under en vecka konfirmerades flera tusen människor.
Biskop Varlet reste till Persien, men ett år senare kom meddelandet att han var avsatt. Detta på grund av konfirmationerna som han utfört.
Efter denna långa tid utan biskop och med ständiga konflikter med Rom om vem som ska bestämma så beslöt domkapitlet att be biskop Varlet att utan påvens godkännande viga en ny biskop åt dem. En ny biskop kan bara vigas av en annan biskop med s.k. apostolisk succession och det hade biskop Varlet, även om han var avsatt.
1724 så valde domkapitlet så prästen Cornelius Steenhoven till ny ärkebiskop av Utrecht och så blev han den förste katolske biskopen som inte stod under påvens lydnad.
Naturligtvis blev han och hela domkapitlet samt de präster som lydde under Utrecht utestängda och fördömda av påven. Biskopsvigningen ansågs otillåten, men inte ogiltig och betydelsen av detta kommer vi att se senare.
Påven agerade snabbt för att krossa den nya självständiga katolska kyrkan och lät Jesuitorden dra in i Holland. Jesuitorden var kända, inte bara för sin lojalitet till påven utan också för sina hårdföra metoder.
En ny romersk-katolsk ledning byggdes upp och i Holland fanns plötsligt två katolska kyrkor och två ärkebiskopar av Utrecht.
I det långa loppet var den självständiga Utrecht kyrkan förloraren och dess medlemsantal minskade ständigt men man fortsatte ändå kampen.
1870 bestod den lilla självständiga Utrechtkyrkan endast av 5000 medlemmar och ingen ljusning om dess framtid fanns i sikte.
Men med året 1871 kom det så kallade första Vatikankonciliet och Utrechtkyrkans framtid förändrades.
Den gammalkatolska kyrkan i Karlsruhe, Tyskland
Fas 2
Den (romersk) katolska kyrkans kyrkomöten har genom århundradena varit det som utarbetat den kristna trons grunder. Ett kyrkomöte består av samtliga biskopar i kyrkan som träffas och beslutar om frågor om hur saker ska tolkas och annat. Ett kyrkomötesbeslut är bindande för kyrkans tro.
Under 1800 talet hade kyrkans och påvens världsliga makt minskat mycket i Europa. Franska revolutionen ett århundrade tidigare hade startat ett tänkande även bland furstar och kungar om att påven inte stod över nationalstaten i makt. Napoleons inträde i politiken minskade kyrkans makt ytterligare och 1786 hade han tagit kontrollen över Kyrkostaten och 1798 hade Napoleon avsatt påven och skickade honom i fångenskap i Frankrike.
Efter Napoleons militära nederlag kunde påven så återvända till Rom och en egen stat men denna hade blivit avsevärt mindre genom att Österrike och Frankrike behöll stora landområden. Men påvens världsliga makt fortsatte att vara svårbemästrad. Revolutioner bröt ut och krav på ett enat Italien och demokrati skakade Kyrkostaten.
1861 utropade sig Kung Victor Emmanuel av Sardinien till kung över ett enat Italien- Tillsammans med revolutionären Garibaldi drev kungens armé ut alla främmande trupper, erövrade Kyrkostaten och intog Rom. Genom ett fredsfördrag fick påven behålla det lilla område som ännu idag kallas för Vatikanstaten.
Så förlorade påvedömet den världsliga makten. För att behålla makten över själarna beslöt påven att utropa nya dogmer som skulle vara bindande för tron. Den första dogmen kom 1854 och handlade om att jungfru Maria också, förutom Jesus då, var född, utan en mans inblandning och att hon var född och levde sitt liv helt syndfri.
1870 sammankallade han alla romersk-katolska biskopar till ett allmänt möte som skulle bestämma vilka riktlinjer den katolska tron hade. Detta kallades för det Första Vatikankonciliet.
På detta möte bestämdes dogmen om att påven var ofelbar när han uttalade sig i lärofrågor (ex cathedra).
Ser man det från den lilla Utrecht kyrkans synvinkel så var konciliets beslut helt emot allt vad de stod för. Utrecht kyrkan hade kämpat för de lokala kyrkornas rätt att demokratiskt utse sina biskopar. Nu stärktes i stället påvemakten till en totalitär diktatur.
Det är betydelsefullt att veta att en dogm i den romersk-katolska kyrkan är bindande för tron. Den romerske teologen Ludwig Ott påpekar i ”Fundamentals of Catholic Dogma” att ett tidigare kyrkomöte fastslagit att man utan rätt tro inte hamnar i himlen. Så än idag måste en rättlärig romersk-katolik anse att påven är ofelbar i lärofrågor.
Beslutet om den nya dogmen väckte protester på många ställen. På mötet hade 88 biskopar röstat emot men dessa tvingades med hot om uteslutning till att skriva på ett accepterande. De flesta protesterna kom från tysktalande länder där politiska tankar om demokrati utvecklats.
Den ledande oppositionsmannen var Ignaz von Döllinger som var professor i teologi i Munchen.
Vatikankonciliet hade introducerat nya läror som Döllinger och andra inte accepterade och som en konsekvens av detta kallade de oppositionella sig för gammalkatoliker, ordet ”gammal” var då inte negativt belastat utan stod för att de som protesterade mot de nya dogmerna ville fortsätta vara kyrka så som den ursprungligen var, enligt dem.
1871 samlades protesterande katoliker till en kongress där det skrevs ett manifest om hur kyrkan borde se ut och vara. Detta möte fördömdes kraftigt av påven och alla närvarande uteslöts (exkommunicerades) ur den romerska kyrkan.
Så tvingades de protesterande att bilda en egen organisation och man kallade den för den gammalkatolska kyrkan (altkatholisch).
Vissa framgångar hade den nya kyrkorörelsen. I slutet av året hade 23 församlingar bildats i Tyskland och rörelsen spred sig till Österrike och Schweiz.
Problemen var att det ändå var begränsade framgångar eftersom frågan var av teologisk och akademisk art. De flesta människorna var outbildade, enkla människor och den romerska kyrkans grepp var hårt. Därför blev gammalkatolska kyrkan ingen stor folkkyrka utan kallades lite hånfullt för professorskyrkan.
Biskopsämbetet är en viktig sak för en katolsk kyrka. ”Utan biskop-ingen kyrka” är en av de katolska lärosatserna. Biskopen måste dessutom ha den s.k. apostoliska successionen, dvs. en handpåläggning som kan bevisas vara oavbruten från de första apostlarna.
Eftersom samtliga romersk-katolska romerska biskopar förblev lojala mot påven fanns det ingen som kunde ge vidare en riktig biskopsvigning. Gammalkatolikerna kunde inte heller vända sig till de lutherska kyrkorna eftersom de ansåg att biskopsvigningar inte var så viktiga och dessutom inte var katolska.
Men, så fanns det ju Utrecht kyrkan som hade en rätt lära och en erkänd biskopssuccession och dit vände gammalkatolikerna sig. Samarbete etablerades och ärkebiskopen av Utrecht vigde den första gammalkatolska biskopen 1873. Inom kort hade gammalkatolska kyrkor uppstått även i Schweiz, Österrike, Frankrike, Jugoslavien, Tjeckoslovakien och Polen.
Totalt räknade man ca 500 000 själar.
Protesterna mot den nya dogmen ledde också till att den tynande Utrecht kyrkan fick ny livskraft och 1880 räknade man in 25 000 medlemmar, jämfört med 5000 några årtionden tidigare.
1889 bildade de olika gammalkatolska kyrkorna den s.k. Utrecht Unionen och skrev en gemensam deklaration , den s.k. Utrecht deklarationen.
Detta blev grunden för de gammalkatolska kyrkorna och är det fortfarande.
Kyrkorna beslöt också att ta bort latinet som gudstjänstspråk och hålla det på nationalspråken.
Vidare så avskaffades celibatet som gjorde att prästerna inte fick gifta sig
Utrecht Unionen består av självständiga kyrkor som var och en har självbestämmanderätt inom sin egen kyrka. Biskoparna är förenade i Unionen och där antas gemensamma dokument rörande frågor om kyrkosyn och andra lärofrågor. Ordförande är automatiskt ärkebiskopen av Utrecht.
Endast de kyrkor som är anslutna till unionen kan kalla sig för gammalkatolska.
Fas 3
Under 1800 talet var det en stor immigrationsvåg från europeiska länder till USA. Ett stort antal människor från de romersk-katolska länderna ledde till en stor kyrkobildning som i stort leddes av irländska och tyska katolska biskopar. Stora interna spänningar uppstod mellan den kyrkliga bristen på demokrati och den politiska visionen i USA om ett demokratiskt land. Etniska problem uppstod liksom språkliga och traditionsmässiga.
De största problemen uppstod bland polska immigranter som kände sig diskriminerade av de tyska och irländska biskoparna och på vissa orter beslöt polackerna att bygga egna kyrkobyggnader som de själv i sin församling skulle äga. Detta ledde till sammanstötningar med den kyrkliga överheten som krävde att polackerna skulle överlämna byggnaderna till stiftet och ägas av kyrkan och inte av församlingen.
I staden Scranton, Pennsylvania ledde detta till upplopp och uppror. Det romersk-katolska stiftet försökte med våld ta över en av de polska kyrkorna genom att sända dit tyska präster och tyska arbetare som skulle bygga om kyrkan. När biskopen avsatte den polske prästen så beslöt församlingen att skicka en delegation till påven i Rom för att få sin sak prövad.
Denna resa slutade med att påven exkommunicerade delegationen och prästen.
Nu upprördes många polska känslor runt om i USA och grupper som protesterade uppstod på olika ställen. 1904 samlades de protesterande i Scranton och man beslöt att bilda en egen polsk kyrka i USA – den Polska Nationella Katolska Kyrkan, PNCC.
Den polske prästen från Scranton, Fransiczek Hodur valdes till biskop och man beslöt att sätta sig i kontakt med Utrecht kyrkan. 1907 accepterades PNCC som medlemmar i Utrecht-Unionen och Hodur biskopsvigdes. På 1990 talet lämnade PNCC Utrecht Unionen då man i USA inte kunde acceptera kvinnliga präster.
SVERIGE
1972 startade några eldsjälar ett gammalkatolskt arbete i Sverige. Musikdirektören Sven-H Jakobsson var den drivande kraften och han tog också tidigt kontakt med gammalkatoliker på kontinenten och försökte ett samarbete med de legitima gammalkatolska kyrkorna som finns samlade i den s.k. Utrecht-unionen.
Så här i backspegeln kan man tyvärr se att skapandet av den gammalkatolska kyrkan i Sverige inte var ett resultat av att man ville bygga en kyka med en katolsk förnyelse utan snarare att man ville bygga en kyrka mot kvinnliga präster.
1976 hände det märkliga att de små svenska församlingarna blev upptagna i Utrecht Unionen och med detta väntade man sig att en rad högkyrkliga personer som tidigare uttalat sitt stöd skulle komma över. Något som naturligtvis inte skedde eftersom den gammalkatolska kyrkan i Sverige aldrig haft medel att betala ut löner... nåja, det var kanske bäst så, för att bygga en kyrka på att vara mot något blir aldrig bra.
Under en tid fanns det grupper här och var i Sverige men spänningarna inom denna lilla skara växte och det fanns den liberala falangen och den konservativa. När de gammalkatolska kyrkorna på kontinenten började prästviga kvinnor så lämnade de konservativa kyrkan för att söka sig andra vägar i sitt motstånd mot det nya och nyskapande. Kvar blev bara grupper i Skåne men på senare tid har kyrkan börjat existera på andra orter i landet och vi försöker i det lilla att bygga en nyskapande katolsk kyrka som är befriand från mörkermän och dubbelmoral.
Den kristna linjen är klar och att vi är radikala i vårt tankesätt och i vår kristna tro innebär dock inte att vi tillhör new age rörelsen. Vi håller fast vid den kristna tron så som den var i urkyrkan, den kristna tron som ger en människa frihet och befrielse. Särbehandling av kön och sexuell läggning är bara av ondo och strider mot den frihet som vi har i Kristus, som hans avbilder.
Vi är en eukaristisk kyrka, vilket betyder att en central mötesplats med vår Herre är i nattvardens sakrament. Det sakramentala mysteriet är där vi hämtar kraft och inspiration för att finnas mitt ute i livets vimmel. Att uppleva mystiken och stillheten är något vi behöver för att finna ro.
Vi finns och vi är små. Allt arbete sker på fritiden genom ideell verksamhet.
Sven-H. Jakobsson på Gratia Dei i Kristianstad.