21/2 Om Boff, befrielseteologi och ansvar.

Kyrkan måste stå på de förtrycktas sida!

För ett antal år sedan var jag ganska omedveten om det som man kan kalla för befrielseteologi, eller kontextuell teologi. Jag funderade naturligtvis hur man skulle kunna göra evangeliet begripligt för människor i vår tid, och traditionalist har jag ju aldrig varit.

Men jag minns verkligen den dag då jag blev fullt medveten om att evangeliet och kyrkan inte är en konservativ, traditionsbevarande död organism, utan en levande verklighet för alla människor.

Jag hade varit på bokrea på bokhandeln Arken i Lund. Köpt lite av varje och en bok som jag åtminstone tänkte titta lite på.

”Ecclesiogenesis” av Leonardo Boff var det.  Jag satt på tåget till Karlstad och läste den. När jag väl var framme så hade mitt liv förändrats. Min kristna tro blev en levande tro på Guds väg med människan. Det var en märklig känsla och boken läser jag om åtminstone en gång om året. För varje gång så ser jag mer och mer av kristen realitet.

 

Leonardo Boff är franciskanprästen som retade gallfeber på den vatikanska hierarkin. 1985 dömde påven honom till ett års tystnad. 1992 försökte Vatikanen att göra om samma sak. Då sa den brasilianske befrielseteologen Leonardo Boff att nu fick det vara nog och lämnade prästerskapet.

Boff är född 1938 och är fortfarande aktiv kristen med många böcker och föredrag bakom sig. När Boff presenterar sin mission; att vi alla måste ta ansvar för en värld som håller på att gå under i social och ekologisk förödelse, så känner man den verklighet som finns i evangeliet och som alltför många av oss glömmer bort i en konserverande iver där man inbillar sig att dogmer och riter och fördömanden av olika grupper av människor är det som man tror gör kyrkan till Kyrka.

- Den globala ekonomin fungerar idag bara för 1,5 miljarder människor. Sedan finns det sådär en 5 miljarder människor till som inte får del av systemets vinster. Vad ska vi göra med dessa? Detta är dessvärre ingen slump, utan en naturlig konsekvens av det kapitalistiska samhället som sätter konkurrens och vinst i första rummet.

- Med samma logik som det här systemet exploaterar människor förstörs också naturen. Varje dag utplånas fem djurarter och tio växter. ”Jag som kommer från Brasilien vet vad skogsskövling handlar om: mer än hälften av hela världens skog har försvunnit sedan 1950 och i Amazonas har en yta nästan dubbelt så stor som Tyskland skövlats under de senaste fyrtio åren, säger Leonardo Boff.

 

Som f d präst och med stor erfarenhet av gräsrotsarbete bland fattiga människor vet förstås Boff vad han talar om. Han anser att Jesus inte bara är ett andligt föredöme utan också en vägledare vad det gäller politisk kamp för de förtrycktas rättigheter. Det är i denna tradition Boff vill arbeta.

”Jesus blev själv en politisk fånge. Hans brott var uppvigling mot den romerska makten. Så i kristendomens historia finns det ett upproriskt arv som inte kan suddas ut. De som idag är förtryckta och kämpar emot detta kan finna mycket inspiration och stöd i kristendomen.” skriver han.

”Kyrkan och kristendomen måste stå på de förtrycktas sida. Det är det som befrielseteologin försöker göra. Vi prioriterar de fattigas behov och kämpar för dessa. Det ekologiska perspektivet lär oss att vi också måste prioritera naturen. Dessa två; de fattiga och naturen, måste alltid finnas med i det fortsatta befrielseteologiska arbetet.” anser Boff.

”Det måste ske en "avvästernisering" av kulturen och religionen. Idag kretsar allt kring det västerländska materialistiska tänkandet. Det är ett hot mot hela vår civilisation! Religionen har inget med den västerländska livsstilen att göra. Nya värderingar och en helt ny etik måste skapas for att en förändring ska kunna komma till stånd!”

 

Det var detta radikala perspektiv som gjorde att Vatikanen ansåg att Leonardo Boff hade gått för långt när han 1981 publicerade Igreja - Carisma e Poder (Kyrkan - Nåd och makt). I boken gick Boff till hårt angrepp mot den rådande hierarkin inom den romersk-katolska kyrkan. Bokens slutsats är att kyrkans maktstrukturer kväver dess andliga uppgifter. Ända sedan Jesu död har kyrkan, menar Boff, utvecklats mer och mer till att bli en härskande makt på kärlekens bekostnad. "...kyrkans institutioner har utvecklats till att bli exakt vad Jesus inte ville att de skulle vara", konstaterar Boff i boken.

Lösningen är enligt Boff att bryta de hierarkiska strukturerna och skapa nya som vilar på basplanets församlingar. Kyrkan ska alltså byggas nedifrån och upp istället för uppifrån och ned.

Våren 1985 beslutade därför påven om att lägga munkavle på Boff. Under ett års tid förbjöds Boff att hålla offentliga föredrag, att publicera artiklar och att resa utan tillstånd från högre ort.  När man 1992 återigen försökte, då sa den radikale teologen Boff ifrån.

”Man ville återigen sätta stopp för min rätt att tala och predika. Men denna gång sa jag nej. Jag meddelade därför mina överordnade att jag lämnade mitt prästuppdrag. Idag fortsätter jag i princip som förut; jag reser, föreläser och debatterar. Filosofi, etik, ekologi och teologi är mina huvudområden.” säger han.

En av orsakerna till att Vatikanen försökte tysta honom var att han, som många andra befrielseteologer, har använt sig av marxismen som ett analysredskap av samhället. Ordet marxism används idag som ett skrämselord av maktstrukturerna och man kan ju undra om marxismen är relevant än idag år 2010?

Boff svar till attackerna är att ”…vi befrielseteologer har aldrig sett Marx som vår store fader eller något liknande, utan marxismen har varit ett redskap när vi t ex har sökt orsakerna varför fattigdom finns och människor exploateras. Det är viktigt att läsa Marx utan förutfattade meningar. En av Marx grundtankar är t ex att kapitalismen exploaterar både arbetskraft och naturtillgångar. Det är exakt vad som sker idag! ”

 

Som lösning på samhällets problem talar Boff om ett helt nytt förhållningssätt där grundtanken är att allt hänger samman och är nödvändigt. En slags kosmisk social ekofilosofi där en ny etik och nya relationer måste arbetas fram mellan människorna. Kanske är det så att marxismen har fått träda åt sidan för ekologiska och holistiska tankar om hur allt hänger samman. Om Boffs miljöintresse går i alla fall inte att ta minste. Inte minst hans bok ”Cry of the Earth - Cry of the Poor” och senare arbeten  ställer miljöproblemen på sin spets.

Varför har de ekologiska rönen blivit så viktiga kan man ju undra och vad har kristen tro med detta att göra?

Boffs svar blir att ”Ekologin lär oss hur allt hänger samman och hur allt är ett enda stort system där alla delar är viktiga. Detta är ett perspektiv som den västerländska kulturen har tappat. Om detta system förstörs drabbar det alla. Det går inte att komma undan, inte ens om du är rik.”

För mej lyser det ju helt igenom att en kristen tro som inte bryr sig om fattiga, plågade, utslagna eller som inte anser sig göra politiska uttalanden om miljöproblemen, inte är en levande tro.

 

Om Boff är hoppfull inför framtiden beror kanske på lyssnarens förmåga att tolka hans profetiska men tvetydiga budskap.

”Jag har lärt mig att människor lär sig lite med information. Men genom lidande lär man sig mycket mer. Jag tror att en stor kris kan komma antingen från det sociala hållet eller som en följd av miljöproblemen.”

Detta sa Boff för några år sedan. Hur blev det nu då … det profetiska  med ekonomiska kriser (något som de fattiga alltid levt med) och klimathotet …?

”Jorden har klarat sig genom många katastrofer genom historien. För 60 miljoner år sedan försvann 95 procent av allt levande på jorden. Och man kan utgå från att en stor kris nog kommer. Men jorden kommer inte att försvinna, bara denna värld. Kanske är det så att denna värld måste dö för att vi ska kunna leva vidare”, säger Leonardo Boff.

 

Vill man inte förändras i sitt tankesätt eller i sin kristna tro, ja då ska man låta bli att läsa Boff, men vill du se saker med andra ögon och själv ta ställning på något sätt, ja då ska du läsa Boff. Just så som Boff beskriver kristendomen och så som han i boken ”Ecclesiogenesis” beskriver kyrkan, så ser jag på Utrecht unionens gammalkatolska kyrkor. Där man arbetar från basen och försöker se till att kyrkan tar ett samhällsansvar istället för att fegt smita undan och säga att man inte kan ta politisk ställning.

 

Rickard

1/1 2010

På min vindlande väg till glädjen!

Titeln ovan hade F Gunnar i en bok han skrev på 1950 talet. Det är fina ord, men sanna. Det jag skriver här skulle jag kunna brodera ut och det blev till en bok, men det ska ni slippa och orkar du läsa det jag skriver här, så handlar det bara om mej! Om när jag mötte Gud fastbunden vid ett källarelement, och när jag mötte kärleken till gammalkatolicismen.

 Ibland funderar man själv över det faktum och det mysterium som lett till att just jag har funnit att Gud finns och att den kärlek som han visar övergår allt förstånd. På många internetsidor där man läser så kallade vittnesbörd om hur människor blivit frälsta och funnit vägen till Gud så kan det ibland, enligt mej, bli lite väl mycket sockersött.

Att ha funnit att Jesus finns vid min sida är inte alltid så glatt och enkelt som man ibland vill framställa saken. Men visst är det så att den välkända berättelsen om kvinnan som talade med Jesus när hennes liv närmade sig slutet, verkligen kan stämma i många fall. Så känner jag det!

Hon sa till Jesus att hon alltid kände hans närvaro genom hela livet och att om hon såg sitt liv som en lång sandstrand, så såg hon alltid Jesu fotspår bredvid sina egna. ”Men”, sa hon. ”I vissa stunder när livet var som allra svårast och plågsammast, då så jag bara ett par fotspår i sanden. Varför var du inte med mig då?” undrade hon.

”Men just då, när livet var som besvärligast. Det var ju då jag bar dig!” svarade Jesus henne.

 

Som kristen blir vi inte skonade från plågor, otur, elände och sorg. Men någon bär oss igenom, trots allt!

 När mötte jag Gud då?

Ja, det är en berättelse som jag inte talar om särskilt ofta men som orsakat mej plåga och nöd under många år upp i vuxen ålder. Jag ska inte utveckla det närmre men det är en lång berättelse om utsatthet, våld och förnedring.

Jag är uppvuxen i ett vanligt svenskt medelklasshem på 1960 talet. En lycklig, sorglös barndom om det inte vore för en sak.

Vid 6 år ålder mötte jag farbror M. Farbror M. tyckte om barn och alla vuxna i omgivningen hade förtroende för honom. Han var en auktoritet! Vänlig, generös när han bjöd vänner och omgivning på middagar. Han hade ett fint hus och en källare med snickarbod och annat som man kunde använda.

Jag fick uppmärksamhet av Farbror M. till avund för många andra barn runt om. Men vad som skedde i källaren under sex långa år med mej är ingen trevlig berättelse. Det handlar om sexuella övergrepp, fastbundenhet vid element, fotografering …

I sex långa år hade han mitt psyke i sitt våld och för ett barn blir det till skuldkänslor, tystnad och rädsla. Inte förrän vi flyttade sex år senare,  kunde jag bryta mig loss.

För den som nu undrar varför jag inget sa, så ska man komma ihåg att detta var på 1960 talet då tiderna var annorlunda. Jag hade inga märken och ingen vuxen skulle tro mej för farbror M. ”han var en god människa”. Idag på Internet finns det på massor av olagliga porrsajter fotografier av mej och den förnedring jag utsattes för.

Det har tagit många år såklart att bearbeta och jag blir aldrig färdig …!

 

Nåväl, hur kommer då Gud in i all den här skiten då? Det har jag faktiskt funderat på många gånger själv. Jag vet inte varifrån Han kom och när Han kom. Jag vet bara att som liten så fanns Han där på ett underligt sätt. Många gånger har jag i vuxen ålder varit förbannad på Gud och anklagat Honom för att han inte tog mej från eländet. Men i allt, så vet jag att Han fanns där ändå. Jag vet att tanken på det jag hade hört när jag gick i söndagsskolan, (som var på brandstationen och drevs av Pingstkyrkan … man fick russin och ett bokmärke med Jesus varje gång…) det fanns och var en verklighet. När jag som 6,7, 8,9, 10 åring osv. blev utnyttjad då överlevde jag bara för att jag stängde bort det som skedde med mig och jag … ja, jag tror faktisk att jag blev buren av Jesus.

 

Strukturerna av tron försvann så småningom och slukades upp i tonårslivet och det som varit förträngde jag. Det förträngde jag långt upp i ålder! Men det är en annan story!

När jag var 14 var det konfirmationsläsning. Vi var trettio tonåringar och en präst som skulle pensioneras året efter. Han stod vid pianot och slog lätt på det med en mattpiskare och sa åt oss att vara tysta. Jag minns inte så mycket av det mer än två saker. Konstigt är att jag minns att han skrev upp ordet TÅGOM på den svarta tavlan. Inte för det betydde något för mig just då men senare kunde jag plocka fram tågom i minnet och fundera.

Han sa att nattvarden kan man minnas som TÅGOM!

T = Tacksägelsehandling

Å = Åminnelsehandling

G = Gemenskapshandling

O = Offerhandling

M = Mysterium

 

Efter 36 år så finns det där! Ett Mysterium är det när vi får ta del av Kristus i Mässan!

Det andra var att många ville bära korset i processionen i kyrkan, men inte jag. Men prästen sa nej till alla och sa ”korset, det ska Rickard bära!”

Ända fram till Henning Rubins död hade jag kontakt med honom och minns honom som en verkligt god kristen!

 

Nåväl. Det gick ett år och sedan kom en inbjudan från församlingen att man skulle starta en grupp av Kyrkans Ungdom och man skulle ha en gitarrkurs.

Kyrkans ungdom var jag inte särdeles intresserad av men jag ville lära mig spela gitarr. Första gången när jag gick dit sa prästen vid ankomsten att gitarrläraren var sjuk men att jag kunde gå ner till Kyrkans Ungdom. På den tiden sa man inte emot så jag gick ner och … tja, fortfarande kan jag inte spela gitarr. Jag kom in i en gemenskap med kyrkospel och gudstjänstliv och hittade Gud igen. Han stod där igen och har aldrig lämnat mej hur många gånger jag än försökt säga upp kontakten!

Jag upplevde Mässans storhet och skönhet i Burlövs församling och den djupa mystiken i TÅGOM blev till en levande verklighet.

 

1987 i gymnasiet skulle jag göra ett s.k. specialarbete. Då hade jag hört talas om något som hette ”den gammalkatolska kyrkan” på Evagatan i Malmö. Jag gick dit, och mitt liv förändrades igen. Jag hade förväntat mig en konservativ kyrka men något inom mig sa ”klick” och i gammalkatolicismens teologi fann jag allt det jag sökte.

Jag läste teologi i Lund. Jag läste om Luthers teologi men också en 10 poängs kurs i gammalkatolicism … ja, så gick det som det gick! Istället för ett välavlönat jobb i statskyrkan som jag tänkt mig, jag har papper kvar på godkännande till pastoralinstitutet och prästvigning av f ärkebiskopen Bertil Werkström om någon nu skulle undra … ;)

 

Så blev jag präst i Utrecht Unionens gammalkatolska kyrka i Sverige istället. Det blev jag av kärlek till denna kyrka. Historien kring det är långt och kommer väl vid ett senare tillfälle.

Men i en liten tekopp som vår har det stormat emellanåt. Vi har varit utsatta för konservativa övertaganden… vi har upplevt titelsjuka personer var enda önskan var att få titlar … vi har träffat på allehanda galningar som trott att man hos oss kan göra ”karriär” och en massa annat. Men framför allt så har vi mött underbara, fantastiska, äkta människor i vår lilla kyrka.

 

Jag har många fel och många brister. Som alla så har jag blivit sviken och svikit. Jag har gjort många fel och misstag, men någonstans så vet jag att jag ändå försökt vara ett Guds barn. Och jag vet att även när jag misströstar så står Herren där och säger åt mej att göra det lilla jag kan, mer än så behövs inte.

Många gånger har jag funderat och jag kan inte riktigt begripa att Gud har velat ha mig till präst! Genast viskar en liten röst i mitt hjärta; ”Du delar åsikt med många människor! De är lika förvånade som du!”

Men jag finns här som präst för alla de som söker men i synnerhet för all de som inte tillåts vara kristna av andra kyrkors kärlekslösa teologi.

 

Men i gammalkatolska kyrkan har vi en kyrka, som förvisso är liten som en fluglort i Guds stora katedral, men som är en kyrka för FRIHETEN I KRISTUS! Det innebär inte att vi har en slapp teologi eller inte har någon teologi alls, men vi är en katolsk kyrka som vill visa på att Guds uppdrag gäller alla människor, att alla är älskade av Gud och att evangeliet inte binder och förtrycker utan befriar och ger glädje.

Kristus förändrar, bär oss igenom … idag, imorgon och alltid!

Trots allt så är livet en vindlade väg mot glädjen!

 

Rickard

 

5/8 Inget gnäll

Idag skiner solen och jag tänkte inte gnälla. Vare sig på tillvaron eller påven!

Istället tänkte jag väga upp tidigare alster med en gammal klassiker:

Prästen dog av en infarkt och busschauffören i en häftig tafikolycka och plötsligen stod de båda utanför porten till himlen och Sankte Per öppnade. Efter en blick så släppte han bara in busschauffören.

Prästen blev naturligtvis oerhört upprörd och kränkt och frågade sankte Per varför han gjorde så! Men, sa Sankte Per ... när du predikade då somnade folk i kyrkan, men när busschauffören körde, ja då bad de till Gud!

R

 

4/8 om föränderlighet

År 2009 lever vi fortfarande i en tid då gamla definitioner av saker och ting slåss mot ett nytt medvetande och nya sätt att tänka. Vi vet ju erfarenhetsmässigt att det nya kommer att vinna eftersom vårt sätt att tänka och att uppleva saker idag inte är det samma som för tusen, hundra eller ens femtio år sedan. I varje tidsålder har människor kämpat för att komma vidare från okunnighet till kunskap och i varje tidsålder har det stått män som försökt vrida klockan tillbaka genom att hävda att det gamla är bäst eller att det gamla är heligt.

 Idag är det väl så att den traditionella kristna tron är mer utsatt än någonsin för utmaningar. Kyrkans makt har minskat och de kan inte längre oemotsagda hävda att jorden är platt. Utmaningarna kommer från andra religioner, från anti-religiösa organisationer osv. Men även från vetenskapen som i många fall kullkastar gamla kristna ”sanningar”. Astronomi, medicin, biologi, sexualkunskap, bibelvetenskap … ja, så mycket har gått framåt och nya upptäckter görs. Varje gång ett ”hett ämne” kommer upp så tvingas kyrkorna att svara på utmaningen. De kyrkor (som tex den gammalkatolska) som ligger i det ”liberala” fältet har oftast inga problem med att kunna ta till sig ny kunskap och se att bakom varje forskningsframsteg anas Guds storhet. Däremot är det svårare för de konservativa och fundamentalistiska. Hävdar man en bibelsyn som är oföränderlig i tiden och icke-kontextuell då kämpar man emot varje ny sak som kommer.

Men ändå så är också de konservativa grupperingarna tvingade att ändra sig i tiden trots att vissa saker ansetts som heliga. ”Att göra en pudel” som det heter är ju inte helt ovanligt även om processen tar årtionden och ibland århundraden.

De som idag hävdar att de har den ”gamla och rätta tron” borde kanske titta lite bakåt i historien.

Låt oss titta 200 år bakåt och se hur de konservativa kristna förändrats (tack och lov!)

 

• För sådär en 150 år sedan så var det ”heta” ämnet inom kyrkorna, främst då i USA men även i Europa, frågan om slaveriet. Det är ett mörkt kapitel i de konservativa kristnas historia som man lätt glömmer. En intressant händelse var debatten inom baptistkyrkan i USA 1844. Frågan var om missionärer också kunde vara slavägare? En stor del av de kristna baptisterna tyckte så och bröt sig ut baptistkyrkan på grund av denna fråga och bildade ”Southern Baptist Convention”. Många andra kyrkor splittrades i frågan och många kristna tog ställning för slaveriet eftersom det också var , enligt dem, baserat på Bibeln.
• Femton år senare, 1859 kom Charles Darwins bok ”Om arternas uppkomst” ut. Den väckte en enorm storm och många kyrkor hävdade, och hävdar än idag att skapelsen är exakt som det står i 1 Mosebok, sju dagar tog det. Gammalktoliker och andra kristna ser skapelseberättelsen som en berättelse om Guds handlande, dvs ATT Gud ligger bakom skapelsen men att det vore meningslöst vid tiden för Moseböckernas tillkomst att beskriva HUR. Idag tonar de flesta ner bokstavligheten och talar hellre om en ”Intelligent Design” där man kan jämka samman de båda ståndpunkterna .Men i USA, det förlovade landet, motarbetar många kyrkor fortfarande tanken på att skolor ska lära ut något annat än Skapelseberättelserna.

• I slutet på 1800 talet fanns det en hel massa ”heta” ämnen inom den kristna världen. Det som på fullt allvar splittrade var främst frågor som rörde kvinnor! Några heta ämnen var frågan om kvinnor verkligen har en själ? Ska kvinnor få rösta? Är det bibliskt att få smärtlindring vid förlossningar? Ska kvinnor ha arvsrätt? Ska kvinnor få tillträde till andra yrken är tjänande? Ja … variationerna var oändliga och ni känner säkert igen en hel del från kristna än idag!!! Hur tolkar en fundamentalist orden om att mannen är kvinnans överhuvud? Har kvinnan rätt till sin egen kropp …Hmmm, hur långt har konservativa kristna kommit när det gäller kvinnofrågor?

• Vad har vi för debatt idag? Jo, det diskuteras, stöts och blöts om människor har rätten att älska vem de vill. Kan homosexuella som inte vill leva utan beröring och sex verkligen vara kristna och kommer de inte att brinna i helvetet för detta, hur goda människor de än är! Denna fråga är lika het idag som frågan om slaveriet var en gång och som frågan om kvinnan hade en själ var. Alltid står de konservativa där med sina pekpinnar och säger att de har den sanna kristna tron och att den är oföränderlig … innan de gör sina pudlar … Kvinnor, bögar och flator får inte vara präster för det har Gud sagt *suck*

 

Så mycket har debatterats och det är ju bra. Men en konservativ fundamentalist är tvärsäker och kan slå vem som helst i huvudet med att ”Guds Ord säger så.”

Varför är man så rädd att våga se att Guds Ord, Evangeliet är ett evigt ord som följer med människorna i utvecklingen. Många människor vågar inte förändras, de är rädda för förändringar. De vill också ha något som är fast förankrat så att de slipper tänka själv, slipper ta ställning. En sådan tro måste vara ytterst sårbar i livets föränderlighet.

Varför håller man bara fast vid vissa saker som är gamla? Varför tycker man 1917 års bibelöversättning är bäst, och inte Karl XII:s? Om vi ska följa Jesus och apostlarnas exemple i allt, varför rider man då inte på åsnor?

Genom att blunda för livet och tiden så kommer kristendomen att ställas på skampålen av många människor idag genom det sätt man ser på kvinnor och homosexuella. På samma sätt ställdes man vid skampålen genom sin ”kristna syn” på att slaveriet var en av Gud given ordning.
Livet förändra hela tiden, det som inte förändras är Guds kärlek till oss. Men liksom Gud handlat genom hela tillvaron så handlar Gud än idag. gud är inte en förstelnad grå koloss vars främsta mål är att kika in i folks sängkammare och kolla om de duger till kristen tjänst.

 År 2000 bad påven Johannes Paulus om ursäkt till kvinnor, judar, zigenare, andra kristna och katoliker för de massmord och förtryck som kyrkan varit delaktig i historian. Det var ju fint, men hur är det med de förtryck som samma kyrka utsätter människor för idag? Hur kan man be om förlåtelse för det förflutna och fortsätta sätta människor i fattigdom och yttersta förtvivlan, som tex det jag skrev om i min artikel om Nicaragua?

 Kyrkans ansvar är stort. Det är stort för den agerar på uppdrag av Kärlekens Herre – Jesus Kristus som sträcker ut sina armar på korset för att omfamna alla människor. Genom att inte våga låta Anden verka i nuet och se människorna som de är så kommer man att ha mycket att be om ursäkt för även i framtiden. Se bakåt och lär av misstagen.

Rickard

 

 

3/8 Sann kristendom?

 Det finns ett stort antal konservativa kristna som i stora ordalag fördömer andra kristna för att de är för liberala, för att de inte är tillräckligt bibeltrogna, för att de … osv osv i all oändlighet. För en del verkar det vara så enkelt att definiera den ”sanna” kristna läran.

Men vad är egentligen kristendom och vad lär oss historien?

 Naturligtvis så definierar vi kristen tro utifrån Bibeln. Men det är ju också så att väldigt mycket som kallas kristen tro har lite, eller inget alls att göra med Bibeln. Man kan jämföra det tex med ordet ”frihet”, ett begrepp som används både av kommunister som kapitalister, demokrater som diktatorer … över koncentrationslägret Auschwitz satt skylten ”Arbeit macht Frei!” Arbete ger frihet.

 Kristendomen kan rimligen inte definieras av alla som gör anspråk på att vara kristna, lika lite som begreppet frihet kan definieras av alla människor som vill använda ordet i sin propaganda. Kristendomen definieras utifrån vad som står i Bibeln. Utifrån Bibeln måste vi bedöma vad som är kristet och vad som inte är kristet. Vi kommer då att se att kristen tro i själva verket inte alls gett upphov till vare sig häxprocesser, inkvisition eller korståg. Däremot har den kristna tron använts som täckmantel för mycket ondska i vår värld utfört av onda människor. Men det är inte kristendomens (dvs den kristna trons) fel. Lika lite som ordet "frihet" kan klandras för alla politiska system som iscensatt förtryck, utpressning och girighet under detta namn.

 Människan kan dölja mycket ondska under vilken täckmantel den vill. På en klisterlapp från en extrem politisk gruppering såg man en polis få en tegelsten i huvudet. Under bilden stod en text: "Använd din rätt till självförsvar" och den politiska gruppens namn. Vi ser att problemet är ofta inte välmenande ideologier utan människan.

Bibeln lär att namnet kristen uppstod under Jesu lärjungars levnadstid under det första århundradet. Det var inget namn de tog sig. De blev kallade så:

"...det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna." (Apg. 11:26)

De första kristna var Jesu egna lärjungar. De samlades kring Honom för att höra Hans undervisning. Jesus dog vid 33 års ålder korsfäst av romarna på uppdrag av judarna. Bibeln lär att Hans död var en ställföreträdande död. Jesus var och är Guds Son som blev människa.

"Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt." (Gal.4:4,5)

Jesus, Guds Son var syndfri. Men eftersom alla människor syndar behövdes något för att sona synden, ett pris som vi människor inte kunde betala. Men Guds Son betalade skulden för våra brister och fel inför Gud, för att köpa tillbaka den värdighet vi människor förlorat genom vår synd, våra överträdelser, våra missgärningar, vår egoism:

"Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom. Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun." (Jes.53:5-7)

Det är detta som är hjärtat i den kristna tron: att våra synder är förlåtna genom Kristi försoningsdöd. Det var detta glada budskap Han sände ut sina lärjungar att predika: att vi får komma till himlen helt gratis, tack vare Kristus. Detta budskap kallas evangelium. Det kommer från ett grekiskt ord, evangelion,  som betyder "glädjebudskapet".

Att tro detta budskap är att höra till Hans rike. Kristi rike var inget jordiskt rike. Det var ett osynligt rike. Det är att äga Kristus i sina hjärtan genom tron.

"Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: 'Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. För se, Guds rike är mitt ibland er." (Luk.17:20,21).

Vid ett annat tillfälle sade han:

"'Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh.18:36)

Kristendomen förbjuder inte kristna att vara poliser eller militärer och tjäna samhället på ett fredsbevarande sätt (Rom.13:1-6, Luk.3:14). Men Kristi egna lärjungar skulle såsom församling och som enskilda kristna aldrig försvara sig med våld eller utbreda sin tro med våld.

"Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom. Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig. Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er." (Matt. 5:38 - 44)

Kristus uppstod ur graven på tredje dagen och uppsteg till himlen efter att sänt ut sina lärjungar att predika det glada budskapet om förlåtelsen genom Honom och tron på Honom. Hans lärjungar har alltsedan dess samlats tillsammans i församlingar för att höra Guds Ord, fria Mässa och döpa (jfr Apg 2:42). Församlingen kom att kallas kyrkan. Och Guds Ord och dopet spreds över hela världen genom årtusenden och århundraden.

Det säger sig självt att häxprocesser inte har något med Jesu lära att göra. Under medeltiden fick man för sig att vissa människor använde sig av mörka magiska makter, och vissa som kallade sig kristna försökte bekämpa det som man trodde var ont och sataniskt med en väldig förföljelse. Men Bibeln lär ingenstans att Kristi lärjungar skall bekämpa något ont med våld.

I Bibeln står det:

"För även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt" (2 Kor 10:3).

"För vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga." (Ef 6:12-18).

Inkvisationen var en utredning som den romersk-katolska kyrkan sysslade med för att med olika metoder, bl.a. tortyr, söka upp och avslöja falska lärare. Men Skriften har aldrig befallt de kristna att de skulle använda våld. Värt att nämna är att samma förvärldsligade kyrka som tog till vapen och våld och brände häxor på bål, också brände dem på bål som var kristna och bekände sig till Jesus och Bibeln, av det enda skälet att de inte accepterade de obibliska läror som påvekyrkan försökte tvinga på dem.

Det är inte Jesus eller Bibelns fel att den medeltida påvekyrkan handlade så, utan det grundar sig i falska läror i kyrkan.

På samma sätt ser vi på korstågen. Kristus befallde aldrig att kristna skulle slåss för kristendomen med vapen. Han befallde sina lärjungar att predika det glada budskapet.

Det onda i historien kommer inte från kristendomens själva grundval utan från onda människor som förklädde sin ondska under religionens täckmantel.

Den ondskan finns ännu idag och visar sig i olika skepnader. Den populäraste förföljelsen idag inom kristenheten är som alltid kvinnorna och kvinnans rättigheter, men homosexfrågan dominerar också. På många ställen i kyrkor tyck det vara en väldigt stor sak att se efter vem folk älskar och med vem de älskar. Denna debatt dominerar över frågor som rättvisa, fred och hungersnöd.

 På en kristen sida läste jag angående homosexuella kristna. ”Dessa personer må vara hur hyggliga, snälla och rara som människor, och därtill duktiga i sina tjänster och uppdrag. Men Guds Helige Ande verkar inte genom dessa personer när de utövar sin sexuella läggning.  Denna andliga sanning som NT presenterar motsägs naturligtvis av många, som menar att den är odemokratisk, kärlekslös och inte stämmer med den tid vi nu lever i.”

 Hur man kan tro att Guds Helige Ande först kollar vad som sker i människor sängkammare och därefter väljer ut de heterosexuella som de enda användbara är ju så man kan gråta. Att därtill säga att det är en andlig biblisk sanning är så man får hicka. Det är ju naturligtvis inte konstigt att människor vänder sig bort från Kristus när ett historiskt synsätt ersätter den bibliska sanning att alla är älskade av Gud och att alla är kallade till hans kärlek och hans tjänst! Utan undantag!

Det är inte Jesus eller Bibelns fel … men människors hårda hjärtan och enögda blindhet.

Gud är inte en sängkammargud. Gud är den levande kärleken som verkar i människor ... i DEJ och i MEJ!

 

30/7

NÄR DOGMERNA DÖDAR!

Jag läste i veckan en artikel i Sydsvenskan om flickors utsatthet på Haiti. Ett stort antal våldtäkter sker varje dag och en stor andel är barn under tolv år! I Sydafrika sker tusentals våldtäkter på unga flickor eftersom någon slags vidskepelse säger att man blir av med hiv om man har sex med en oskuld. Ja, så är det i så många delar av världen idag.

Då kom jag att tänka på Nicaragua, ett land som en gång var känt för sin revolution. Landet är övervägande romersk-katolskt och den kyrkan har också stor politisk makt. I religionens namn har man arbetat för ett totalförbud av aborter, något som också blivit lag efter kyrkliga påtryckningar. När jag skriver totalförbud, så är det alltså totalförbud som gäller. Det finns inga som helst undantag. (undantagen finns kanske om du är rik förstås … så brukar det ju vara!)

Inte ens om kvinnans liv är i fara får man göra abort. Inte ens om det är graviditet på grund av incest eller annan våldtäkt är det tillåtet.

Enligt uppgifter från Amnesty International ökar dödligheten för unga flickor vid graviditeter och ett stort antal barn föds vid våldtäkts och incestgraviditeter.

Rapporten säger också att ett stort antal flickor begår självmord i förtvivlan över att inte bara ha blivit våldtagna utan också över att de blir utstötta och behandlade som sämre människor efter att tvingats till ett ofrivilligt mödraskap.

I juli förra året kom den nya strafflagen som inte bara kriminaliserar all abort, oavsett omständigheterna. Kvinnan som gjort abort straffas med fängelse och så görs även den medicinska personal som varit behjälplig. Det finns också straff för läkare och sköterskor som behandlar en flicka eller kvinna för sjukdomar som cancer, malaria, hiv eller hjärtproblem om behandlingen skadar fostret.

"There is only one way to describe what we have seen in Nicaragua ‑ sheer horror," sa Amnestys v generalsekreterare Kate Gilmore.

Amnestys rapport säger också att även flickor och kvinnor som fått missfall straffas eftersom det är svårt att skilja mellan s.k. spontan abort (missfall) och abort.

Jag är glad att jag inte är romersk-katolik och är del i en kyrka som arbetar fram lagar som dessa! Undrar hur definitionen på en seriemördare är …???

Rickard

PS: Dagen efter. Jag fick ett anonymt mail från "Defender" som kallar mej för mördare och abortförespråkare. *suck* Abort är aldrig något positivt, men står valet mellan övergrepp, våldtäkt, gatubarn och misär så lär knappast mitt val vara detsamma som påvens! "Defender" glömde dessutom att berätta för mej hur den romersk-katolska kyrkan i Nicaragua tar hand flickorna och gatubarnen ...

 

22/7 MORAL!!!!

Dessa första rader skriver jag i slutet av mitt skrivande av denna tankemöda. Jag har alltid beundrat de som skriver böcker eller annat och som klarar av att planera en artikel och hålla sig till planeringen. Mina alster är oplanerade och sväller därför ut lite hur som, här och där. De hoppar mellan ämnena och är aldrig trogen sin överskrift. Moral hade jag tänkt skriva om. Uj, vad det är kul med moral. För nuförtiden tror alla att moral bara har med 6 att göra …

Hursom, så började moralartikeln …

 Om man skulle dra en gräns mellan det som vi kan kalla för ett religiöst sätt att betrakta saker på och ett ateistiskt, då skulle man kunna dra den linjen vid att det ateistiska är att allt är strikt orsaksbundet, eftersom det inte finns någon Gud bakom saker. Det religiösa synsättet blir då synen att mycket är irrationellt och att detta är en del av verkligheten. Kanske är det ganska förenklat men det är ju så den ateistiska föreningen ”Humanisterna” gör stor väsen av just nu.

Men eftersom det mesta i tillvaron inte kan härledas forskningsmässigt, utan bara genom antaganden, och ibland inte ens det, ja då hamnar ju det mesta i vår tillvaro och i vårt liv på den religiösa sidan. Man behöver inte ens säga ja eller nej till kristendomen eller andra religioner för att förstå att det religiösa tänkandet finns som en stor del av alla människors liv, men man vågar inte gå vidare i det existentiella tänkandet.

Till och med ”Humanisternas” ordförande har börjat tänka i religiösa tankebanor. I ”Hufvudstadsbladet” skrev han den 30/6 ”Om vi väljer att definiera gudsbegreppet som namnet på den kärlek som kan uppstå mellan människor, eller som ett namn på naturen, ja då tror jag att gud existerar”. Tjohej … karln är ju på rätt väg för han har sett en del av Guds kärlek juh … !!!

 Visst har många kritiker rätt i att det finns alltför många drag idag av intolerans i kristendomen. Det är visserligen att förenkla saker, om man säger att man ur kristen synpunkt kan dela upp mänskligheten i kristna och förtappade (det är väl ett vackert ord! Förtappad … ungefär som nån har tappat en i golvet eller så …) Men visst finns det sådana tendenser i alltför hög grad idag. Se bara på de många Amerikainspirerade frireligiösa samfund som enkelt och behändigt dömer dej och mej och andra till helvetets eldar eftersom vi inte är fundamentalister.

Denna syn är knappast en kristen syn, men deras intolerans får sökande människor att rygga tillbaka eftersom de lyckas villkora Kristi kärlek och visa att enda alternativet är helvetet. Suck, suck, suck …

Nej det är ingen kristen syn. Jag minns bibelstället där snickarsonen Jesus från Nasaret fick besök av en romersk hövitsman. Efteråt sa han till sina lärjungar att han inte ens i Israel funnit en sån stor tro. Med det sa han att han värdesatte det religiösa djupet hos en man, som kom från en annan religiös miljö, mer än han gjorde hos de som företrädde den egna religionsformen. Kanske skulle man kunna kalla detta för det kristna toleransuttalandet.

Det glöms ju alltför ofta bort när kristna sekter och kyrkor ligger i luven på varandra. Samma sak är det med orden i Johannesevangeliet när Jesus säger att i hans Faders hus, finns det många boningar.

 

Det centrala i den kristna tron är uppfattningen om att snickarsonen från Nasaret är Guds son. Eftersom Gud inte är ett biologiskt väsen, kan inte detta vara ett biologiskt faktum, även om Jesus blev sann människa som vi. Det kan inte heller vara ett fysiskt för man studerar inte Gud på fysiska laboratorier.

Men! Eftersom gud är drömmen, som ska förverkligas och därmed värdena i tillvaron, blir uttalandet till ett värdeomdöme.

Snickarsonen framstår som ett unikt förkroppsligande av det djupaste i tillvaron!

Varför just han? Vi känner ju honom bara från en mängd fragment, en del kan inte ens härledas som obestridliga historiska källmateriel.

Och ändå … DETTA ÄR KRISTENDOMENS INNERSTA!

Eftersom livet är ett mysterium så är tron också ett mysterium. Förhållandet till Kristus är en trossak, på samma sätt som förhållandet till tex.ett konstverk är personligt och subjektivt. Förhållandet till Kristus kräver en närhet och en gemenskap för att det ska bli en verklighet.

Läran om treenigheten har ju alltid förklarats för dum och orimlig av ateister. Men i grund och botten är den ganska enkel. Det finns bra sätt att förklara den. Gud är utgångspunkten, värdena. Kristus är värdenas manifestation i historien. Anden är inspirationen, den som driver oss till skapande handling.

Tertullianus som utvecklade treenighetsläran liknade Gud vid solen, Sonen vid solstrålen och Ande vid solvärmen. Det är ett vacker sätt att sed et på och ingenting som får en kristen att komma i motsats till vetenskapligt forskning eller vetenskapligt synsätt. Tvärtom är det ju så att om en kristen tro är riktig, då måste man tycka att alla vetenskapliga framsteg är bra eftersom dessa förr eller senare blir samstämmiga med de kristna grundsanningarna!

 

Äntligen kommer jag fram till det där med moralen!  :)

Det väsentliga i den kristna moralen är det enorma betonandet av den innersta avsikten i människans handlande! Vi hittar i bibeln berättelserna om änkan som gav sina sista slantar, jungfrurna som hade nog med olja i sina lampor, tjänarna som förvaltade sitt pund väl, arbetarna som kallades in först i elfte timmen men ändå gjorde sitt bästa … osv. Alla dessa beröms i Bibeln därför att de hade goda avsikter och gjorde sitt bästa.

DEN KRISTNA MORALEN ÄR AKTIVISTISK! Den kräver inte bara ett visst sätt att tänka, utan den vill också att detta tänkande, denna tro ska komma till uttryck i handling!

”Av frukten ska man döma trädet” står det i Bibeln. Den kristna moralen kräver insatser efter var och ens förmåga. Den kräver inte mer än du kan, men den kräver att du gör det du kan!

Den lilla skaran, minoriteten, de troende ska visserligen en gång besitta hela riket, men livsregeln är ändå alltid att den som är störst, han ska vara de andras tjänare. Den som har fått mycket, av honom ska det också krävas mycket!

Sen är det så också, att den kristna moralen inte känner någon kollektivskuld. Det kan man ju säga tack och lov till, när man ser hur kyrkor i Guds namn härjar runt i ett konservativt krossande av människor och kärlek!

Var och en ska dömas efter sina gärningar står det. Men det innebär också en skyldighet att hjälpa den enskilde, även om han/hon är liten och obetydlig i större sammanhang. Herden lämnade ju de nittionio fåren i öknen för att leta reda på det enda som var borttappat. Och det blev stor glädje i hemmet när den förlorade sonen återvände hem!

DEN KRISTNA MORALEN ÄR LIVSGLÄDJENS MORAL!

Den kristna moralen är en lovsång till den mänskliga solidariteten. För det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig! Sa Jesus!

 

Den förkunnelse som ägde rum ett kort flyende ögonblick i ett undanskymt Palestina är tidlöst! Det slutade tragiskt. Men genom sin offerdöd på korset beseglade Jesus sitt verk! Han avvisade världslig makt (vilket inte all kyrkor gör idag precis …) – mitt rike är inte av den här världen – han underströk betydelsen av det andliga och vikten av det aktiva handlandet.

Han skapade förutsättningarna för att mänskligheten ska kunna lyftas upp på ett nytt livsplan.

Och kanske ska de första två årtusendena av kristen utveckling betraktas som en förhistoria … låt oss hoppas det!

Mot den här bakgrunden har ju kyrkorna enorma uppgifter framför sig. Men har man insett det? Jo, teoretiskt har de säkert det men så många väljer att gräva ner sig i skytteställningar från det förflutna där frågan om att förbjuda kvinnliga präster och att förbjuda kärlek mellan gaymänniskor har blivit det viktigaste.

Det är väl dags att förvandla många av dessa kyrkliga institutioner till levande rörelser, rörelser i nuet! Inför de uppgifter man har så förefaller nutida kyrkobråk för tämligen futtiga. Tänk att man fortfarande år 2009 har känslan av att många storkyrkor fortfarande försöker vara makteliter till lags och akta sig för att stöta sig med någon, samtidigt som de inte vågar förnya sig för att inte stöta sig med konservativa anhängare. Istället för en levande kyrka, försöker man få en konservativ ålderstigen elefant att att visa på Kristi levandegörande kärlek, en kärklek och en kraft som går genom tiderna med och hos människorna.

Det behövs en insikt hos oss alla att om att världarnas Herre är en och densamme, även om vi kommer nära honom i olika former och från olika håll!

 

Har du dessutom orkat läsa ända hit utan att din hjärna klibbat ihop så kan du be en bön för mej!

Rickard

 12/7

Det svarta molnet.

 

”Ur djupen ropar jag till dig Herre.

Herre hör mitt rop,

lyssna när jag bönfaller dig …”

(Psaltaren 130)

 

Min Gud, min Gud, varför har du

övergivit mig?

Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.

Min Gud, jag ropar om dagen,

men du svarar inte,

jag ropar om natten men finner ingen ro.”

(Psaltaren 22)

 Har du någonsin känt så här?  Du ber och ber, du vill tro, du vill finna ett svar och en mening … Men allt som finns är tystnad och man känner som Humanisterna i sin reklamkampanj, att det nog inte finns någon Gud.

 Det jag tänkte skriva om här är inte tvivel i och för sig, för tvivel finns alltid och även den mest fromme troende känner ibland hopplösheten och tystnaden. Men tvivel måste finnas för att tron ska kunna växa. Tro och tvivel är tvillingar.

 Nej jag tänkte skriva några rader om deppighet. Inte sådan svår depression som kräver läkarvård utan mer av den själens mörka natt som vi alla ibland upplever. Då när blodet flyter trögt i våra vener. Då när vi knappt kan ta oss ur sängen på morgonen för allt verkar svart och svårt. Då när vi inte orkar möta människor … då när vi tror att Gud nog inte finns … men tystnaden och det svarta hålet i maggropen finns desto tydligare.

 Många tusentals svenskar går på antidepressiva mediciner och många hundra orkar inte leva med sina svarta stunder utan väljer att dö.

Jag har träffat människor som säger ”Men jag är ju troende kristen, jag ska ju inte behöva bli deprimerad … är min tro så svag?”

Men en sak har jag lärt mig av mina snart 25 år som präst och det är att ingen av oss, och definitivt inte jag, undgår svängningarna i livet. Ingen är immun mot depressioner, ibland är de som ebb och flod! Visst är det jobbigt att hela tiden pendla likt havet mellan ebb och flod …! Det kommer och går … Plötsligt och utan anledning så förmörkas livet av ett svart moln. Grekerna kallade det för ”melancholia”, så där har vi ursprunget till vårt ”melankoli”.

 Innan jag själv lärde mig acceptera mina mörka, svåra stunder så tänkte jag som så många andra kristna att det måste vara något fel på min tro! För om jag verkligen älskade Gud och om jag verkligen hade kontakt med Jesus i bönen så skulle jag ju inte känna av detta mörker och denna ångest.

På en framgångsteologisk hemsida läste jag dessutom att det inte finns någon depression i Bibeln utan det står ”Gläd er i Herren alltid.” BLÄÄH, tänkte jag när jag läste det och svepte in mig ännu mer i mörkret.

 Men visst finns det svarta molnet med i Bibeln. Mörkret, ångesten, depressionen…

Moses bad att Herren skulle döda honom … Job förbannade Gud  och bad att få dö …Jesus var i mörker och ångest innan han arresterades. Orden på korset – Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Markus 15:34) – är de samma som många av oss säger när livet är svart.

Så nog finns de mörka studerna med i Bibeln, det är därför Gud blev männsika som vi, för att svåra stunder är en del av livet och för att Han genomlidit samma saker som vi gör.

Det finns inga enkla svar eller enkla lösningar på depressionen. Läkemedel är ett sätt som man inte ska förakta, man blir inte mer kristen för att man undviker det som en del lite föraktfullt kallar för ”lyckopiller. Pillerna gör ingen lycklig, men kan hjälpa en att komma tillbaka till livet.

 När jag drabbades av det svarta molnet så brukade jag be Gud att ta bort det svarta omedelbart, för jag stod inte ut. Numera ber jag istället om kraft att orka med en dag i taget.

 Det finns inga enkla svar och inga enkla lösningar. Helt plötsligt så lyfter molnet och man kan se hela himlen igen: Det viktiga är att prata. Prata med någon och prata med Gud – även om du bara skäller och gnäller på Honom.En av de bra sakerna med att vara präst, som jag, och att veta hur det är i mörkret, är att andra kan komma till mig, och prata, gnälla, gråta, tvivla …

Som människor och som kristna finns vi för varandra. Och tro mej, men varje gång jag sagt upp bekantskapen med Gud, så nog 17 är Han där ändå.

Och när solen lyst upp igen, så vet jag att Guds kärlek förföljer mig, antingen mitt liv är ljust eller förmörkat.

 Känner du att livet förmörkas, att Gud är långt borta eller kanske inte finns, och du behöver någon att tala med. Tveka då inte att kontakta en tex en präst. Jourhavande präst kan du nå på 112 och tystnadsplikt har alla. Lär dig att mörkret kommer och förbered dig under de ljusa stunderna genom att plocka upp små positiva korn du kan använda.

Och mitt i alltihop, så finns Guds kärlek, den finns där och den väntar på dig även när du inte vill se den. Det är så att en Kristus-troende är aldrig ensam, det löftet och den tryggheten har vi, även när det är svårt att tro på!

Tro mig, jag vet!

Rickard

 

________________________

6/7 2009  OM FLUGOR OCH MÄSSA

Jag är sommarkonvalecent efter en operation och kan inte göra så mycket mer än att ligga i hängmattan och ha det aningens trist. Enda trösten är att jag faktiskt ÄR!

”Jag tänker, alltså finns jag” sa på sin tid Cartesius. Egentligen hette Descartes och var en fransk filosof och matematiker.som hämtades till Stockholm av Drottning Kristina. 1649 dog den stackaren av lunginflammation eftersom Stockholm slott var så kallt och dragit.

Descartes är känd för sin filosofiska sats Cogito, ergo sum ("Jag tänker, alltså finns jag"). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till.

Det är en liten ynka tröst i hängmattan när man har ont lite här och där och tycker hemskans synd om sig själv.

 Så då låg jag där och var till och tänkte på varandet (det var ju en lögn för jag tänkte inte alls på varandet utan på att jag behövde gnälla för någon, men det låter finare att tänka på varandet …)

Då surrade plötsligt en fluga förbi, en irriterande sådan och jag försökte vifta bort den, men eftersom det inte lyckades så försökte jag att ta kål på den så den skulle kunna surra på de himmelska ängarna istället för att pina mig.

När den sakta kröp på mitt ben kom jag att bli lite mer seriös i mina tankar och jag drog mig till minnes att jag läst om flugor i en gammal bok om Mässan, dvs nattvarden.

 Lätt senil är jag också så jag linkade in till bokhyllorna och fann det jag sökte. ”De defectibus in celebratione missarum occurentibus” dvs ”Om felaktigheter vid firandet av mässan”. En romersk-katolsk som skrevs på 1600-talet och som fortfarande används av konservativa kretar i nämnda kyrka. Hursomhelst, så läser jag där, och vill gärna dela med mig till er.

En del vill nog gärna tro att jag med mitt skrivande vill håna vissa saker, men så är inte fallet. Lite lustiga är ordvändningarna och noggrannheten, men egentligen finns det fina tankar bakom även om man (jag) nog kan tycka att regelverken är väl stora och mastiga. Dessutom visar det på en nattvardssyn som är ganska mekanisk och väl magisk.

Till saken nu! I boken står det såhär; ”Om en fluga eller spindel eller något annat råkar falla ner i kalken före konsekrationen, må han (prästen) slå ut vinet på någon anständig plats och hälla nytt i kalken … och fortsätta mässan.  Om en fluga eller något annat faller i efter konsekrationen och prästen känner äckel, så må han ta upp flugan och tvätta den i vin samt efter mässans slut bränna den och lägga det förbrända i sacrariet. Men om han ej känner äckel eller fruktar någon fara, så må han dricka den med blodet”.

”Om han genom slarv råkar spilla något av Kristi blod antingen på marken eller på golvet så må han med tungan slicka upp det och skrapa stället så väl som möjligt, uppbränna det avskrapade och gömma askan i sacrariet.”

 Ja, där ser man vad man kan förkovra sig när man tittar på en fluga!  Sacrariet där man ska lägga askan är enligt lexikonet ett rum där heliga ting förvaras.

Så flugtankarna surrar vidare … flugan som fallit i kalken, har drunknat i Gud och något av det gudomliga klibbar vid henne även efter förbränningen. Den lilla flugan har blivit gudomliggjord och har sin plats säkrad i det helgas värld, kan man tänka.

 Ja … vad ska man säga. Kanske att sådant tankesätt inte känns riktigt relevant, att Gud är större än att prästen måste slicka golvet om han spiller av det konsekrerade vinet. Nog är det så! Respekten för sakramentet och allt runtomkring får ju inte bli till en lagbundenhet i det absurda och Mässan är ingen magi utan den levande Herrens sätt att komma till oss i det allra enklaste.

 Ja, nu lägger jag mig i hängmattan igen, men jag lovar att inte ta död på någon fluga mer … åtminstone inte idag!

 

4/2 2009  Prästcelibatet.

Redan på 1800 talet avskaffade den gammalkatolska kyrkan celibatet för prästerna. Varför man gjorde detta var dels av att det inte finns något religiöst påbud såklart och dels därför att man såg att ett påtvingat celibat inte fungerar för människor. I alla tider har celibatpräster brutit mot detta vilket på många ställen naturligtvis lett till att kyrkan som helhet fått står till svars för dubbelmoral och annat.

På medeltiden i pest-år och annat fanns det naturligtvis en ganska fin tanke med att präster inte skulle gifta sig och skaffa familj. Han kunde då ägna hela sitt liv åt att hjälpa utsatta med mera utan att behöva ha en familj att tänka på.

Men tiderna förändras … men inte alltid vissa kyrkor tycks det. Hur man år 2009 tycker att människor ska vara utan närhet, sex, ömhet osv tycks för mig obegripligt.

På en amerikansk stor katolsk sajt har man i dagarna skrivit upprörda artiklar om en numera avliden präst, Marcial Maciel som var grundare av ”The Legionaries of Christ and Regnum Christi.” som jag inte känner närmre till. Nu efter hans död har det då ”avslöjats” att han har en dotter som är i tjugoårsåldern.

Som om den stackars avlidne prästen skulle vara den ende som inte klarade av celibatet så skriver man om händelsen såhär; ” … who sent shock waves and questions throughout the Catholic and broader Christian community with this veiled reference …”

Vidare kallas det för ; ”this shocking story”.

Är det inte dags för våra romersk-katolska bröder och systrar att lägga bort celibatet, så man slipper bli så himla chockade? Jag tror inte heller att den ”broader Christian community” är så chockade, möjligen över att man fördömer folk moraliskt men inte själv gör som man lär.

Nåja, nu är detta Roms ensak, men som sagt, vi avskaffade celibatet på 1800 talet.

 

Finns det ett liv efter julen undrade grisen? Eller tankar kring en psalm … januari 2009

 

Ja, nu har ännu en jul gått förbi och jag sitter och tänker på det som varit. Idag har jag kastat ut granen och packat upp alla grejor som ska ligga på vinden och vänta ett år. Om man nu överlever det kommande årets strapatser.

I CD:n ligger fortfarande julens musik och jag spelar upp och lyssna på psalmen:

”Bered en väg för Herran,

berg sjunken, djup stån upp.”

Hmmmm, vad sjunger de egentligen undrar jag plötsligt. ”Berg sjunken, djup stån upp…”

Nåja, jag ringde några icke-kyrkliga vänner och frågade vad orden betydde och si det blev ju lite skiftande svar. De flesta tänker inte alls på vad det står utan det är en fin traditionspsalm helt enkelt och den gamla grammatiken gör att, även om de skulle tänka, så fattar de inte orden ändå.

Men jag har ju då i alla år sett texten helt bokstavlig. Dvs att när Herren kommer så ska bergen sjunka ner och djupen, dalarna ska resa sig för Honom. Egentligen talar vi här om naturkatastrofer ju. Nåja, nu är det bara en psalm så jag behöver inte stöta mig med fundamentalister eller så MEN … det finns ju en helt annan tolkning av psalmens ord som är viktig och brännande och som är så helt i den kristna trons linje. Det ska jag nu försöka skriva några ord om …

 

Kristen tro handlar inte bara om andliga saker, den handlar också om rättvisa, mänskliga rättigheter och gemenskap. Igenom alla människors historia och igenom alla människors längtan så finns alltid ropet om rättvisa och människovärde.

När jag nästa år sjunger psalmen så ser jag att när Herren en gång kommer tillbaka, då är det inte för att vi ska bli impade av makten och härligheten utan det är för att det som ska fyllas igen, ”djup stån upp…”, det är alla de sociala klyftor som finns mellan raser och klasser. Det som ska jämnas ut är spänningarna mellan att vara i överläge och vara beroende. Mellan att vara den misslyckade och den som i välgörenhet visar välvilja. Mellan att vara den som behöver förlåtelse och den som förlåter.

Dominans – underkastelse

Makt – vanmakt

Rikedom – fattigdom

Misslyckande – tacksamhetsskuld

Det är detta ropet som profeterna aldrig lät bli tyst, och som kyrkan ska ropa ut natt och dag! Att allt detta ska jämnas ut!

I allt detta ser vi också det kristna budskapet om kärleken, vänskapen och ett människoliv där skulden är försonad genom Kristi död och upprättelsen av människorna är levandegjord genom att Jesus blev människa som vi.

 

Man ska inte glömma bort att överallt finns ropen om rättvisa och ropen om att bergen ska sjunka och dalarna höjas så att alla människor får ett värdigt liv. Det som är otäckt är att dett finns religiösa mönster som får en del att finna sig tillrätta med nivåskillnaderna. Både rasism, homofobi och kvinnoförtryck kan ju som bekant försvaras med hänvisning till gudomliga skapelseordningar !

 

Men visst är det ju så att vi som säger oss vara delaktiga i kyrkans arbete, vi måste ta evangeliet på allvar och inte bara stirra oss blinda på fina traditioner, vackra ord och snajsiga titlar. Vi måste ju bli den rösten som ropar på utjämning, på rättvisa. Om Johannes Döparen står det; ”Hör rösten av en som ropar i öknen …” Johannes vågade vara en avvikare. Han ropade på rättvisa och satte ett ansikte på detta. Men så dog han också för sin åsikts skull. Det finns många som dödas för sina åsikter om rättvisa och jämlikhet, även här i Sverige. Här finns det knappast någon som dödas för sin kristna tro, men det finns martyrer i andra länder. Sudan, Indien, Egypten är några exempel. Nu är det inte så många svenska röster som hörs för att stödja kristna martyrer, vi är ju fullt upptagna av ”viktigare” saker …

Så inte finns det många ”Johannes döparen” i Sverige inte. Och skulle någon ropa för högt eller för allvarligt om sociala orättvisor så kommer ropen på att kyrkan inte ska blanda sig i politiken. Och skulle någon ropa för högt om rätten till kärlek och närhet för alla så kommer den kristna högern och bankar Bibelord i skallen på dig.

 

Men när den ropande rösten tystast ned med vederhäftiga och förståndiga argument. När den ropande rösten tystats ned och livet blir ett konfliktlöst mönster, där man kan ordna in allt och där allting kan förklaras … ja då är väl yxan satt till roten.

Tänk att det fortfarande år 2009 är så att man kan se saker nationalekonomiskt och anse att det är i sin rätt att vissa är rika och att det måste vara på bekostnad av att andra är fattiga. Konsumtion, överkonsumtion, finanskris, Dow Jones Index … fina ord som inte säger den fattige i Sudan ett smack. Vad säger den oss? Att vi måste minska ned biståndet, av vi måste minska ner solidariteten för annars sjunker kanske vår levnadsstandard. Naturligtvis måste vi speciellt minska solidariteten med arbetslösa och sjuka i vårt eget land också. Visserligen har du kanske cancer, men du ska inte dö än så därför får du inte längre sjukpenning. Krassheten drabbar inte bara vår solidaritet med svältande i andra länder utan också våra närmsta i ivern av att de som redan har, ska få mer. Det kallas visst marknadsekonomi … Ropet om utjämning har tystnat för att de starkaste, friskaste, snyggaste … osv …ska ha rätt till mer.

 

Men enligt Jesus Kristus så måste ropet om den stora utjämningen driva oss till handling. Det är en personlig utmaning som vi får. Johannes Döparen fick frågorna från människor som kom, om vad de skulle göra. Svaren han gett idag hade kanske till en företagsledare blivit att hon/han skulle ställa sitt liv och sitt jobb relation till de krav på broder och systraskap som ropet i hans eget hjärta handlar om. Inte fortsätta försvara sig med att hans jobb är att göra affärer och inget annat. Politikern kanske skulle få svaret att hon/han ska sluta inbilla sig att maktens och dominansens problem löses med att man själv får makten. Till prästen kanske svaret blir att hon/han slutar tro att livsuppgiften heter att försvara Gud, eftersom kallelsen för en präst är att utge sig själv för den minste ibland oss. Och till alla blir svaret att vi låter ropet ta fatt i oss och att vi ger, inte bara av vårt överflöd, utan att vi också engagerar oss för rättvisa och medmänsklighet. Att vi i mötet med Kristus ser att han gav sitt liv för oss och att han ger oss sin kärlek och kraft för att vi ska höra ropet och göra något. Att vi inte bara ska vara hörare utan också görare!

Ropet om den stora utjämningen ska aldrig tystna! Man kan döda människor, håna människor, förbjuda människor, men ropen om ”berg sjunken, djup stån upp” om utjämningen, kan aldrig tystna. Gud, jag hoppas jag, under 2009 kommer att våga och orka ta evangeliet på allvar och inte sitta på rumpan i fåtöljen och bara tycka.

Amen och tjohej!

---------------------------------------- 

Här nedan följer en del tankar och funderingar från Rickard Stenbergs blogg.

Hatets teologi.

 

en dröm ...

kristen tro ... på allvar.

Behöver Gud försvaras?